Biologisk ålder

Jag säger det igen, om man kunde vara smal och vältränad genom att läsa, hade jag i alla aspekter varit i just toppform. Mitt senaste bokprojekt är 10 år yngre på 10 veckor av Thorbjörg Hafsteinsdottir. Ninka nämner henne flitigt i sin bok så jag blev nyfiken på att läsa vad även hon skriver.
I början av boken kan man genom ett antal frågor, räkna ut sin biologiska ålder. Enligt testet hamnar min kropp på skrämmande 67 år! Oavsett hur mycket det ligger i testet är det ju en rejäl pekpinne att det finns många förbättringar att göra. Det är ju inte heller någon nyhet för mig, och har inte varit de senaste åren.

Thorbjörg skriver att jag inte ska tänka och planera för mycket, utan bara genomför! Annars är risken att det stannar vid planeringen och aldrig kommer längre, och det är väl just det som jag alltid gör. Mycket av det man läser känns så extremt, sådana ytterligheter, så mycket man ska förändra. Men samtidigt så är vi kanske helt fel ute, vår generation. Sakta börjar ändå budskapet om hur skadligt sockret verkligen är, att sjunka in. Flera pusselbitar faller på plats, och jag känner att jag alltmer inser att det krävs en ganska omfattande förändring för att inte överföra ett eskalerande sockerberoende till mina barn. Det som för våra föräldrar var guldkant på tillvaron har för oss blivit vardagsmat. Samtidigt är det svårt att se hur jag frivilligt ska kunna avstå från allt det där som jag tycker är så gott, allt det roliga i att baka (som jag själv tycker jag är ganska bra på :-) ), allt det där som jag idag uppfattar som njutbart. Men frågan är om det är lika njutbart som känslan av att må bra, att se sina barn må bra och veta att de är goda utrustade inför framtiden. Att varje dag man passerar spegeln veta att man känner sig nöjd med sig själv, att inte jämt och ständigt behöva kasta ett kritiskt öga på sig själv i spegeln, dra i kläderna och göra allt för att försöka ge sken av att jag är smalare än vad jag egentligen är. Att kunna stå där naken i badrummet eller sovrummet, utan att tänka på hur kroppen egentligen ser ut. Att faktiskt kunna titta på de nytagna familjebilderna utan att den första tanken är hur tjock jag ser ut. Gud vad jag är trött på det sistnämnda! Jag har flera bra exempel där min man uttryckt sin förtjusning över en fantastiskt fin bild över familjen medan jag bara ser knubbisen i mitten. Så VILL jag INTE ha det längre. VARFÖR är det då så svårt? Vad väntar jag på, tiden går...

Thorbjörg skriver också att människor som uteslutit socker i sitt liv ofta pratar om "livet-före" och "livet-efter" och det i översvallande positiv mening. Ingen verkar sakna livet som de hade innan även om de fortfarande kan känna sig sugen på vissa saker. Men alla är rörande överens att det finns inget, absolut inget, som kan uppväga känslan av hur de mår idag. Varför ska man inte unna sig själv att få känna så? Varför inte pröva? :-)

Ja som ni ser brottas jag med många tankar för tillfället. Kanske mycket för att jag efter den här semestern verkligen fått ett kvitto på hur starka krafter sockret besitter. Jag kan fortfarande minnas min och mannens kommentar när vi fick smaka godis efter ren kur. Det var inte ens gott, vi kunde inte förstå hur vi suktat efter det så mycket. Ändå har vi genom att följa gamla vanor åter hamnat i fällan där godis lockar enormt mycket! Ett sådant av-och-på liv vill jag inte leva, och kan jag hitta en väg ur det så ska den utforskas!

Men hallå?!

Idag har vi haft middagsbjudning, och nu vill jag ställa mig själv mot väggen. Varför trycker jag gång på gång i min kropp mat som den inte mår bra av, som jag redan innan vet att jag inte kommer att må bra av. Magen blir helt i uppror och humöret åker bergodalbana. Inte skulle jag komma på tanken att fylla bilen med nån sörja som gör att den hjälpligt hackar sig fram, i protest. Men min egen kropp går visst alldeles utmärkt att hantera på det sättet? ;-)

Jag har helt enkelt haft ganska svårt att avstå och hantera sötsuget den här veckan. Jag lägger mig varje kväll fast besluten om att morgondagen ska bli en bra dag, en sund dag. Frukosten går prima, sen dyker oftast något spontant upp som jag inte planerat för, och som jag därmed inte heller hanterar speciellt bra. Mot eftermiddagen och kvällen går jag i den klassiska ätarfällan. Aldrig kunde jag för tre veckor sen tro att jag idag skulle befinna mig i den här situationen...igen.

Men det är bara ett konstaterande, jag kommer inte att ge upp utan vet att detta är ett hinder jag kan och också kommer ta mig över!

Nya tag, mot nya mål

Idag var makens semester slut, och därmed beslutade vi också att sätta punkt för semesterns gotteliv! Jag ska under veckan byta ut två av målen mot Cambridge, och äta sallad och protein det övriga målet. Dagen fick en bra start med en 1-timmes promenad, och sedan en shake.

Men i övrigt har det varit en jobbig dag, suget efter söta och goda saker är enormt. Igår föreslog jag för maken att vi skulle rensa ut allt socker hemma, men det tyckte han var onödigt. Bara att bestämma sig enligt honom. Nu vet jag ju av erfarenhet att det inte är så bara och bara, det går inte på enbart vilja. Däremot så vill jag ha en livsstil där jag klarar av att ha bjudsaker hemma utan att sätta i mig dem själv, och jag har fram tills för bara någon vecka sedan tyckt att jag hanterat tillvaron ganska bra. Förhoppningsvis ska den kommande tidens avhållsamhet från sockret råda bot på situationen igen.

Sommarfrånvaro!

Nu har vi haft semestergäster och nattgäster sex dagar i rad. Vi har levt lite som i ett kollektiv, tvättat lite gemensam tvätt, hjälpts åt att laga mat och städa, passa barnen och turats om att jogga. Det innebär också att ostörd egentid vid datorn är i princip obefintlig.

Tyvärr har det också inneburit att goda vanor och sund balans inte alls fått det fokus det borde. Jag får erkänna att den senaste veckan varit en regelrätt semestervecka med gamla vanor, med både godis och god dryck varje dag. Inte ens joggingturen varannan dag kan råda bot på det.Men jag har njutit av semestern, min förbättrade form (som nu inte är lika bra som innan semestern), och den goda maten. Livet har varit underbart! Och det som också är bra att jag inte alls har gett upp, utan bara ser det som ett litet sidospår. Nu är strax semestern slut och jag känner mig mycket manad att ta vid där jag slutade, att sätta punkt för semestern med ett (nästan) allt igenom gott samvete.

Så jag är snart åter, men nytt fokus och nya tag!

Semesterliv

Det är helt klart utmanade att leva semesterlivet. På resande fot och som gäst är det inte lika lätt att påverka valen, och också lättare att falla för frestelserna. Vi har tillbringat större delen av veckan på resande fot, något vi beslutade helt impulsartat, och det är därför varit ganska tyst från mig på bloggen. Jag tycker dock att jag ändå håller mig ganska bra och äter måttfullt, mycket mindre än vad jag skulle ha gjort i vanliga fall. Men jag har också njutit av alla guldkanter, och det är trots allt semesterdagar. Vikten har därmed inte legat still och visar istället +1 kg på 1,5 vecka. Så den där 2-dagarsregeln ska börja tillämpas här med :-)

Jag har börjat på en ny och intressant bok. Kärnfrisk familj av Ninka-Bernadette Mauritson. Där berättar hon de förändringar som fått hennes familj att må radikalt mycket bättre. Det rör visserligen inte bara matvanor utan även att undvika onaturliga produkter och E-nummer. Andra familjer beskriver också hur de förändrat sina matvanor till det bättre. Jag kan lätt identifiera mig med deras tidigare liv. De är alltså människor som känt som jag gör för bakverk och sötsaker, men som nu är helt tillfreds med sitt supersunda liv och inte kan tänka sig att återgå till sina gamla vanor. De gör alla de där bra valen i livet per automatik och känner inte att de avstår från livets goda, snarare att de äntligen upptäckt vad livets goda handlar om.

Det är inspirerande läsning, för det innebär att en sådan som jag verkligen kan hitta vägen till ett sunt och balanserat liv. Jag ska med spänning läsa vidare. :-)

Nya mål

Jag trodde inte att jag skulle behöva göra detta, denna gången. Visserligen satte jag upp måldatum 11 augusti lite på måfå utan att egentligen ha förankrat om det skulle vara realistiskt eller inte. Datumet symboliserar hur jag vill känna mig just den dagen. Visst, jag sticker inte under stol med att om jag hållit mig spikrakt på kurs, utan avsteg eller kringelkrokar skulle jag säkert kunnat nå målvikten vid det datumet. Men å andra sidan hade det inte varit ett helt realistiskt scenario, eftersom det vore en utopi att inte räkna med bakslag längs vägen.

För att målet ska vara motiverande måste det också vara realistiskt, därför justerar jag nu mina måldatum. Till den 11 augusti, ska jag nå nästa delmål som min konsulent hos Viktväktarna satte upp sist, 62 kg. Till jag börjar jobba 30 aug ska jag äntligen kunna se en 5:a som första siffra. Därmed har jag också uppnått en vikt där jag för 10 år sedan började känna mig ganska nöjd med tillvaron, och det är en symboliskt viktig seger för mig! Då trivdes jag med mig själv och min tillvaro i livet. Men eftersom jag även då siktade på att gå ner ytterligare, ska jag hålla ett öppet sinne för alla möjligheter. Både att jag kommer känna mig nöjd med den vikten, kroppen ändras med åren och kanske upplever jag att jag känner mig helt nöjd. Eller så gör jag ett aktivt val att fortsätta nedåt. Jag har alltså dessa två delmål framför mig:

• 62 kg till 11 augusti
• 59,9 till 30 aug
  

Som det känns just nu kommer jag nog också ha valt att påbörja min jämviktskurs hos Viktväktarna vid det laget. Det gäller oavsett om jag kommer vara nöjd med min vikt eller ändå väljer att gå ner några ytterligare kilon.

Härliga sommardagar och underhållande läsning!

Åh vad jag ÄLSKAR sommaren! Tänk att en årstid kan vara så efterlängtad. Man skulle förmodligen inte njuta lika mycket om man inte fått uppleva regning höst, blåsig vinter och lååång kall vår innan. Igår gick jag på en strand i skärgården och samlade flera kilon fina, runda stenar. Total lycka! (det var också vääääldigt tungt att släpa hem)

Annars känner jag mig inte alls speciellt smal och fin för tillfället, även om jag nått 10%-målet. Jag tror att det till stor del hänger ihop med det fina vädret, och att jag trodde det skulle kännas mycket bättre med kroppen i bikinin än vad det faktiskt gör. Känner mig inte alls speciellt nöjd. Men istället för att låta mig nedslås tröstar jag mig med tanken, att så länge jag fortfarande befinner mig på väg neråt (i vikt) blir jag bara smalare, det kan bara bli bättre och bättre. Då känns det faktiskt ganska okej ändå.

Jag roas också av boken Hjärnkoll. Det är inte bara tänkvärd läsning, utan bitvis också ganska rolig och träffsäker.

"Nästa kväll ställer ditt kloka jag väckarklockan igen, för säkerhetsskull på högsta volym. Kanske ber du din sängkamrat pusha på så att du verkligen kommer iväg. Här är det ditt karaktärsfasta jag som försöker gardera sig mot bakhåll från ditt andra jag, den nöjessugna slashasen som bara vill gotta sig och lata sig".

Den får åka med till stranden idag, tror jag...är inte helt säker på att jag vill skylta med sådan läsning. Kanske blir det en nöjespocket istället :-) Idag väntar båten, stranden och after beach!