Biologisk ålder

Jag säger det igen, om man kunde vara smal och vältränad genom att läsa, hade jag i alla aspekter varit i just toppform. Mitt senaste bokprojekt är 10 år yngre på 10 veckor av Thorbjörg Hafsteinsdottir. Ninka nämner henne flitigt i sin bok så jag blev nyfiken på att läsa vad även hon skriver.
I början av boken kan man genom ett antal frågor, räkna ut sin biologiska ålder. Enligt testet hamnar min kropp på skrämmande 67 år! Oavsett hur mycket det ligger i testet är det ju en rejäl pekpinne att det finns många förbättringar att göra. Det är ju inte heller någon nyhet för mig, och har inte varit de senaste åren.

Thorbjörg skriver att jag inte ska tänka och planera för mycket, utan bara genomför! Annars är risken att det stannar vid planeringen och aldrig kommer längre, och det är väl just det som jag alltid gör. Mycket av det man läser känns så extremt, sådana ytterligheter, så mycket man ska förändra. Men samtidigt så är vi kanske helt fel ute, vår generation. Sakta börjar ändå budskapet om hur skadligt sockret verkligen är, att sjunka in. Flera pusselbitar faller på plats, och jag känner att jag alltmer inser att det krävs en ganska omfattande förändring för att inte överföra ett eskalerande sockerberoende till mina barn. Det som för våra föräldrar var guldkant på tillvaron har för oss blivit vardagsmat. Samtidigt är det svårt att se hur jag frivilligt ska kunna avstå från allt det där som jag tycker är så gott, allt det roliga i att baka (som jag själv tycker jag är ganska bra på :-) ), allt det där som jag idag uppfattar som njutbart. Men frågan är om det är lika njutbart som känslan av att må bra, att se sina barn må bra och veta att de är goda utrustade inför framtiden. Att varje dag man passerar spegeln veta att man känner sig nöjd med sig själv, att inte jämt och ständigt behöva kasta ett kritiskt öga på sig själv i spegeln, dra i kläderna och göra allt för att försöka ge sken av att jag är smalare än vad jag egentligen är. Att kunna stå där naken i badrummet eller sovrummet, utan att tänka på hur kroppen egentligen ser ut. Att faktiskt kunna titta på de nytagna familjebilderna utan att den första tanken är hur tjock jag ser ut. Gud vad jag är trött på det sistnämnda! Jag har flera bra exempel där min man uttryckt sin förtjusning över en fantastiskt fin bild över familjen medan jag bara ser knubbisen i mitten. Så VILL jag INTE ha det längre. VARFÖR är det då så svårt? Vad väntar jag på, tiden går...

Thorbjörg skriver också att människor som uteslutit socker i sitt liv ofta pratar om "livet-före" och "livet-efter" och det i översvallande positiv mening. Ingen verkar sakna livet som de hade innan även om de fortfarande kan känna sig sugen på vissa saker. Men alla är rörande överens att det finns inget, absolut inget, som kan uppväga känslan av hur de mår idag. Varför ska man inte unna sig själv att få känna så? Varför inte pröva? :-)

Ja som ni ser brottas jag med många tankar för tillfället. Kanske mycket för att jag efter den här semestern verkligen fått ett kvitto på hur starka krafter sockret besitter. Jag kan fortfarande minnas min och mannens kommentar när vi fick smaka godis efter ren kur. Det var inte ens gott, vi kunde inte förstå hur vi suktat efter det så mycket. Ändå har vi genom att följa gamla vanor åter hamnat i fällan där godis lockar enormt mycket! Ett sådant av-och-på liv vill jag inte leva, och kan jag hitta en väg ur det så ska den utforskas!