Igår kväll laddade jag iPod:en och snörde på mig löparskorna, fullt besluten att se hur det fungera att springa en lite längre sträcka. Jag ville känna efter och gick in för att inte ta i eller ta ut mig, utan springa lätt och ledigt. Döm av min förvåning, de 7,3 km gick galant! Dock inte i något högre tempo men jag joggade hela vägen runt och det kändes som att jag kunnat fortsätta en bra bit till. Jag blev plötsligt påmind om varför jag tyckt om att jogga. Den där härliga känslan när man kommer in i andra andningen, man inte längre störs av sitt tunga flåsande, världen som lätt susar förbi. Jag var överaskad! Det kändes roligt!
Idag skvallrar både knä och fotled om att jag har inte gett kroppen en bra chans att förbereda sig. Men jag är lycklig över att ha återfunnit den härliga känslan, och väljer att se Midnattsloppet som startskottet för ett fortsatt joggingliv, istället för ett prestationslopp och tidstävlan.
1 kommentar:
Grattis, superbra jobbat =)
7.3km är verkligen mycket och bra presterat av dig.
Jag är mycket imponerad.
Kram.
Skicka en kommentar