Jag ska se till att få ut maximalt resultat av tiden fram till midsommar. Det får bli en hårdsatsning. Det innebär att jag också kommer lägga in en extra växel när det gäller motionen. Det blir väl inte hårdträning, för det behövs lite mer energi. Men cykling, promenad varvat med lätt jogging och hemmaövningar ska förhoppningsvis inte vara något problem alls. Därmed ska jag från och med nu prioritera träning före andra hushållssysslor här hemma, och inte som nu göra allt annat först och hoppas att det blir tid över. Jag är värd den tiden, det är en investering större än ett städat hem (det blir ju ändå aldrig välstädat med de små busfröna här hemma ... )
Redan nu anar jag en del utmaningar. Idag föreslog t ex. en bekant att vi ska komma över mitt i någon vecka framöver, och de ska bjuda oss på grillat. Jätte trevligt, verkligen...men jag våndas redan över hur jag skulle lösa en sådan situation. Det är inte de närmaste vännerna så jag vill inte riktigt berätta att jag går på Cambridge, känns fortfarande lite skamligt, som att jag egentligen inte vill erkännna att jag är ur form. Sen skulle det kännas jätte dumt att tacka ja till en middagsibjudan och väl där inte äta något. Mannen, som redan nått sin vikt, tycker att man inte får glömma bort att man ska ha ett liv under tiden. Och det är ju också sant MEN...Själv vill jag bara pausa under ren-kur-perioden, undvika alla jobbiga situationer och återuppta mitt sociala liv efter det. Jag måste helt enkelt utarbeta någon bra strategi för de kommande veckorna.
2 kommentarer:
Heja, heja, heja!
Vilket bra beslut! Jag tror att det kommer att gå tusen gånger lättare att bara köra på.
Och gud vad jag känner igen mig i din beskrivning av att delta i sociala tillställningar just nu. Helst av allt skulle jag också vilja isolera mig och göra entré fyra veckor senare i världens snyggaste klänning och ett Hollywood-smile - i en ny kropp. (Ser du filmscenen framför dig?) :)
Men det är så svårt att tacka nej ibland, även om man borde prioritera sitt eget välbefinnande. Inte blir andra glada av att man äter, egentligen?
Men jag förstår att det känns fel att tacka nej på en begravning... Och jag håller med om att det inte är så roligt att basunera ut att man kör Cambridge-kuren till människor man inte träffar dagligen.
Men två tillfällen på fyra veckor kommer inte att göra någon stor skillnad i långa loppet! Kör på, och snart kanske den där filmscenen blir verklighet ändå! :)
*skrattar* Jag kan precis se din entré!! Nej, man borde ju inte äta för att göra andra glada, eller få andra att känna sig bekväma (sympatiäta), det gäller nog att hitta en balansgång. Och nej, två tillfällen förstör nog inte i det långa loppet. Jag är bara så rädd för den andra "tjejen" som kommer fram när jag inte befinner mig i ketosen, när frestelsen och suget finns där. Speciellt sen jag enligt gamla vanor har "allt-eller-inget"-tänket.
Men jag tror ändå jag kommit en liten bit på väg när det gäller förhållningssättet till mat också. Jag har målet i sikte och då blir det alls lika lockade att äta allt det där som tar en längre bort från målet :-)
Skicka en kommentar