Jag vet och känner att vägen till ett sunt liv innebär att begränsa tillgången till snabba kolhydrater, jag kan bara inte än förstå hur det ska gå till, att jag självmant ska kunna välja bort dem. Att det inte ska kännas som en uppoffring att vara utan dem, att känna att jag inte behöver eller vill ha dem. Jag vet att det är dit jag ska nå, men det övergår för tillfället mitt förstånd. "Jag hör vad ni säger, men " ;-)
Jag tänker mig att det är ungefär som innan man själv fick barn. Jag brukade tänka att alla med barn fick göra så stora uppoffringar, sitta hemma varje helg och missa allt det roliga. Men sen när man lever barnlivet inser man lyckligt att det är faktiskt just precis det man vill göra, det andra känns inte ens som ett alternativ. Man gör och lever precis det livet som man vill, och det känns inte alls som en uppoffring. Visst är det fortfarande roligt att gå ut och slå klackarna i taket, men det sker väldigt sällan och ofta med en känsla att man är nöjd för en överskådlig period. Ja inte alltid förstås ;) Jag hoppas att det ska vara likadant när man lär sig leva utan de snabba kolhydraterna, att man helt enkelt inte längre känner ett behov av dem. Att man väljer andra alternativ för att man vill göra det, man vill göra just det och inget annat.
Men jag som älskar att baka sötsaker, är ganska bra på det och tyvärr också gillar att äta dem...har svårt att ta in i mitt medvetande hur detta inte ska vara en del av vardagen. Visst är allt tillåtet inom rimliga gränser, det kanske blir att man får se det som festligheter snarare än guldkant på var och varannan vecka. Kanske lägger man ner det där lilla extra de gånger man då gör det. Och jag kan ju alltid baka och skicka med det till makens jobb.
Jag inser också att vägen till ett liv med färre snabba kolhydrater måste innefatta en förändring i tankesätt, och praktiserande av lite nya kokkonster. Det är hög tid att kavla upp ärmarna, dyka ner med nosen i nya recept och sen njuta av resultatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar