...men det är en bra bit kvar på vågen. En snabb överslagsräkning talar sitt tydliga språk. Det visar att det verkligen inte finns utrymme för släpphänthet och lata dagar om jag ska ha en chans att nå mil målvikt i tid. Att datumet är just 11 augusti är ingen slump. Det är nämligen vår bröllopsdag, och då för tre år sedan gav jag mig själv löftet att jag skulle vara en målviktig fru. Inte ens inför bröllopet nådde jag den vikt jag utsatt mig att nå. I slutet av augusti är vi också bjudna på bröllop, och dit ska jag gå i en baraxlad klänning med stolta, snygga, bruna axlar. Jag vill dansa och svänga i min otroligt snygga klänning, och njuta av min nyfunna lycka. Och på måndagen efter det börjar jag jobba igen, efter två år hemma. Det vill jag också ska bli en nystart. Det ska vara en sund och välmående tjej som kliver in på kontoret, inte en småknubbig småbarnsmamma ;-)
MEN jag har trots alla goda avsikter, peppning och vad jag trodde motivation på topp, fallit för frestelsen. Igår efter en minst sagt utmanande dag med barnen, fann jag mig själv med handen i barnens godispåse. Det gick så snabbt, hjärnar överla med sig själv utan att fråga mig och på ett par sekunder var brottet ett faktum. Spontant kände jag mig fruktansvärt misslyckad, och stoppade i vanlig ordning i mig mer är nödvändigt. Det är alltså med laddade kolhydratförråd jag går denna dag till mötes. De gamla vanorna gjorde sig påminda. Men efter en långpromenad i regnet, alldeles allena, utan man och barn, hade jag rensat ut tankarna och lagt det bakom mig.
Jag försöker rannsaka mig själv och reflektera över varför detta händer, igen! Jag trodde att jag med den positiva känslan från förra veckans härliga sessioner i provhytterna, skulle ha fokus på topp. Istället tror jag att det är precis i detta stadium, jag de tidigare gångerna börjat släppa efter och sakta krupit uppåt i vikt. Dvs jag gillar det jag ser i spegeln, jag ser att det gett resultat och jag intalar mig att jag har kontroll på situationen och kan unna mig något. Jag tror att det är just den här känslan som fått mig att vackla i den svaga stunden. Jag behöver ha mina målbilder levande och påminna mig om vart jag är på väg, och hur gärna jag vill nå målet och framförallt hur jag kommer känna mig när jag är där. Jag känner och VET att denna gång är annorlunda, jag kommer att nå mitt mål.
Jag är medveten om mina svagheter och beteenden, och jag jobbar aktivt på att förändra den. Jag erkänner att jag har och har haft ett osunt förhållande till ätande. Att förändra gamla vanor tar tid och jag är beredd att de det tid - all den tid som krävs. Jag läste någonstans att det tar drygt två år, från att man nått målvikten, att förändra sitt beteende och att den nya livsstilen blir ett självklart sätt att leva.
Min resa är alltså fortfarande bara påbörjad, och kommer inte avslutas bara för att vågen visar en viss siffra. Det är NU denna resa i mitt liv SKA ske, inte någon annan gång. Och även om semestern närmar sig, och gamla hjärnspöken försöker göra sig hörda ("det är ändå för sen för denna sommar...", ska jag inte falla in i gamla "semestervanor" där jag släpper på allt och skjuter upp det till nästa år igen...Det är trots allt inte för sommaren jag ska bli smal utan för livet. Sommaren är bara den extra moroten! Och snart ska jag njuta av att fira midsommar i KLÄNNING, det ska bli underbart. :-)
Snart dags för ett träningspass, här ska joggas!!
4 kommentarer:
Gokväll!
Hoppas att du har njutit av en skön(?) joggingtur och att det känns lite bättre.
Känner igen mig i dina tankar om att man trodde att man kan bemästra suget vid det här laget och att man därför blir extra besviken när man upptäcker att man inte kunde det riktigt. Men jag tycker att du gjorde så rätt som samlade tankarna, skrev ner dem och fokuserade på framtiden. Herregud, vilken stjärna du är!
En grej som jag ahr tänkt på gällande oplanerat ätande, är att vi kommer säkert att göra det i framtiden också, trots att vi är målviktiga och klokare än någonsin. Jag tror att alla gör det: äter lite för mycket, något onödigt, Hemligheten är att komma igen efteråt, att inte lägga sig ner och tycka synd om sig själv och tröstäta för att man gjorde sig själv besviken. Utan man ska göra EXAKT som du gjorde, hitta nytt fokus och vifta bort alla skuldkänslor. Så funkar en smal person ju!
Jag vet att du kommer att klara det och jag vet att du kommer att vara finare än någonsin under semestern! De där hjärnspökena kan gå och gömma sig någonstans, för du har ju faktiskt bevisat att det är DU som bestämmer över din hjärna nu! Så grymt bra gjort idag!
Vilken fin målvision du har. Jag har varit nyfiken på vad nedräkningen handlade om, och jag tycker att det är ett underbart mål! Och höstens nystart blir en nystart på alla sätt. Du är redan förändrad!
Snart är det midsommar, klänning och en milstolpe nådd!
Kram
Om du var här skulle jag kramat dig! Du måste vara en fantastisk människa att ha i sin närheten även i verkligheten, alltid "lyssnar" och ger så mycket positivt av dig själv. Tack M! Precis vad jag behövde, efter att ha skrivit av mig i megainlägget ;)
Joggingturen var kanske inte direkt behaglig, men precis vad jag behövde. Nu känner jag mig laddad igen.
Ja att drabbas av det oplanerade ätandet är nog oundvikligt. Det gör ju alla människor, men de smala tänker nog inte på det på samma sätt som vi. Vi vet att det för oss lätt kan gå överstyr, men just den medvetenheten och att vi ska vara _snälla_ mot oss själva, gör att vi inte ska falla tillbaka i gamla hjulspår bara för att det händer. Vi ska behandla oss själva som man behandlar sin bäste vän. Det man inte skulle önska eller utsätta dem för, ska vi inte heller göra mot oss själva. Med oss, kommer vi ha den här viktresan (ihop med all annan tidigare erfarenhet) och vi kommer lära oss att hantera dessa utmaningar bättre och bättre. Och som du sa, skillnaden är att vi ska komma igen efteråt, och inte straffa oss själva. Dessa utmaningar kommer ju vara en del av det normalviktiga vanliga matlivet, och vi kommer klara dem med! :)
KRAM
Vad gullig du är, klart att jag stöttar så gott jag kan. Du är ju precis likadan ju! :)
Du har nog rätt i att smala människor inte tänker på sina matvanor, utan att det mesta sköter sig självt på något sätt. Mitt allra största mål är att _vilja_ välja hälsosamt i framtiden. Vilja må bra och trivas med sig själv. Det är klart att jag alltid har velat det tidigare också, men ändå har man hamnat i den här situationen... Jag tror att vi måste börja placera oss i "smalfacket", och helt enkelt inse att det är nya tider nu. För återgår man till sina gamla vanor kommer man snart att vara tillbaka. "Du är vad du äter", som Anna Skipper skulle ha sagt! :) Och att vara snäll mot sig själv är en underbar strategi!
Nu tar vi resten av kilona, och sedan kör vi varsin "hålla-vikten-blogg", visst? ;)
Kram!
Det är vad jag också önskar, att valet att välja nyttigt ska vara så där självklart, att det är just det valet jag _vill_ göra. Då är man ju inte heller slav under känslan att man _avstår_ något. För kommer man inte ifrån den tror jag att det blir svårt i längden. I min bästa värld ska framtiden inte innehålla räknande, vägande och ständiga mattankar för att hålla mig inom normalvikt, utan livsstilen jag lever ska vara tillräcklig för att upprätthålla normalvikten. Men jag inser också att det kanske är så att man alltid måste vara extra vaksam så man inte väcker den sovande björnen. Men jag hoppas att den ska försvinna helt! I vilket fall är jag beredd att göra det som krävs, vad som helst för att hålla vikten i schack.
Jag ser denna viktresa som bara början, när vi når målvikten tar nästa utmaning vid. Att hitta den där balanserade och sunda livsstil, med matvanor och andra vanor som gör att vi förblir normalviktiga och äntligen platsar i smalfacket för gott. Och det är SJÄLVKLART också en resa att blogga om :-D (och där finns ju ingen ände) kanske bloggen flyttar, byter namn eller skepnad för att ta sig an den nya utmaningen. Men jag är givetvis med och "hålla-vikten-bloggar" :-)
Hoppas du får en mysig kväll! Kram
Skicka en kommentar